Wobo ♡

Another tragedy.

För inte så längesen, som alla vet så gick min farbror bort, eller åtminstone så var han som en farbror till mig. Och idag fick jag reda på att även min farfar har gjort det, idag, vid 11.
Min pappa ringde mig vid halv 12 och frågade om jag var med Linda och vart vi var någonstans, och jag sa att hon inte var där för hon hade gått hem för att hämta pengar till lunch och att vi var i hennes skola.
Pappa sa: ja... för jag vill bara berätta att farfar har gått bort nu. Och jag kunde inte säga något, jag blev helt tyst, jag kan inte prata när något sånt händer, kunde inte det förra gången heller...
Sen sa han att han ville att Linda skulle ringa honom så fort hon kom tillbaka, och hon kom tillbaka typ 2 min efter att jag och pappa hade lagt på.
När hon kom så såg hon så glad ut och jag tänkte att jag borde inte berätta för henne riktigt än, men jag ångrade mig eftersom jag visste att hon skulle vilja veta på direkten.
Jag sa typ att hon skulle ringa pappa så fort hon kunde och hon kopplade direkt till farfar och så sa hon "vadådå?..." och jag bah " ... det är farfar" och hon bah " nee... nej faan också" så gick hon och hämtade sin mobil och ringde till min faster.

Det känns så himla dåligt nu också... för i tisdags så hade pappa kommit hem och typ sagt att inte farfar mådde så bra och att han antagligen inte hade så många dagar kvar, men det har vi liksom hört förut! Och jag tänkte väl någonstans att han skulle ta sig ur det, för han är liksom sån, han har alltid, alltid kommit tillbaka.
Pappa berättade hur han hade suttit med farfar och sagt att han inte behöver kämpa längre, han behöver inte anstränga sig längre och att det var okej att ge upp nu, för alla vi har det bra och kommer att klara oss.
Jag tänkte också att jag kanske borde åka upp dit och hälsa på honom? Men jag tänkte det bara, jag sa det aldrig högt. Och det plågar mig att jag inte ens kunde anstränga mig så mycket att ens åka och hälsa på honom när jag visste att han inte hade långt kvar.

Nu efteråt när jag fått höra lite så känns det inte bättre eftersom att han legat med morfin och sovit hela tiden men precis innan han dog så vaknade han upp och kollade på farmor och pappa som var där och typ bekräftade att "nu går jag vidare" liksom och det känns så dåligt, det var liksom TVÅ stycken där av hela våran släkt, min faster kom dit tio minuter efter att han hade gått bort... jag hade så gärna velat att vi andra skulle varit där, så att han fick känna att vi verkligen bryr oss om honom och älskar honom.
Tänk om han tänkte "jaha... vart är alla de andra?"
Samtidigt känner jag att jag har en så bra sista bild av honom, när han sitter i sin rullstol och jag och pappa har kommit och hälsat på honom när han fyllde år och han blir så glad utav att se mig att hela hans ansikte bara lyser upp och han sitter bara och ler och tittar på mig hela tiden, han kunde inte prata men man ser ändå... och när vi skulle gå och sjuksköterskorna kör in honom i matsalen och vi går och vänder oss om och ser farfar smita ut från matsalen för att se oss gå ut. Det är min sista bild utav honom och jag vet inte om jag vill byta ut den mot en där han är så liten och bara sover... jag vill minnas honom som den han var.
Jag tror också att han vill att vi ska minnas honom som det, för det var sån han var... han har alltid tagit sig tillbaka, föutom nu...

Hur många ska man behöva förlora på en så kort tid?
Det är så himla orättvist... det har inte ens gått fyra månader sen Carl-Axel gick bort heller, det känns inte som om man riktigt fått bearbeta det än, och så händer det här, vi behöver inte det här just nu.
Det känns som om våran stora familj är samlad och någon bara sliter bort en del utav den!

Men iaf så sa pappa att det var jättefint och han somnade in lugnt och att han såg så fridfull ut och att han fortfarande hade ett leende på läpparna, och så har dem fått massa blommor och ljus in dit så det var jättefint. Det är skönt iaf, men man tänker tillbaka på allting och alla som funnits där, så helt plötsligt, på så kort tid så har två av dem försvunnit från min värld.
Jag vet inte om jag orkar mer snart, jag vill bara hålla hårt i min familj så att ingen mer försvinner.


fan.